Idag begravning.
Av en kvinna som mitt i livet drabbades av den elakaste sjukdomen. Så orättvist det kändes. Så onödigt. Barn utan mamma, man utan fru. Så många tårar.
Tårar, i en av blommor smyckad kyrka där solen strålade in genom fönstren så vackert som hade det varit skolavslutning i Bullerbyn. Där sången klingade så himmelskt skönt att det gjorde ont i hjärtat.
Där satt vi alla levande, mitt i livet.
Och någonstans mitt i allt det sorgliga fanns det en gemensam känsla av hopp.
Hopp om livet, framtiden, och en stark tro på kärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar